Lärarstudentskan har flyttat till huvudstaden! ... Nästan.
Som fattig, nyinflyttad student har jag visserligen hamnat en bit utanför, men jag lever ändå och verkar här i Stockholm numera. Ej för tillfället på lärarprogrammet, utan på en fristående kurs i filosofi. Jag trodde att det skulle bli skönt att slippa lärarprogrammets flum ett tag, men den alltför teoretiska filosofin med sin "enda sanning" skrämmer mig mest hittills... Ett vanligt inslag på seminarierna brukar vara ungefär följande samtal:
Läraren: Svaret på den frågan blir då naturligtvis [svar].
Lärarstudentskan: Men kan man inte också tänka sig [annat svar].
Läraren: Nej.
Filosofi är ett knepigt ämne för en stackars lärarstudentska... Men det går naturligtvis bättre och bättre och tentan förra lördagen misstänker jag starkt att jag klarade galant! Snart ska jag sätta mig ner med böckerna och läsa igen det jag missat under en kort sjukfrånvaro, men först ska jag nog bege mig ut i min nya stad en sväng... Ska jag stanna hemma en hel helg behöver jag nål och tråd. Här ska broderas!
Läraren - övermänniskan?
Christer Magister skriver i sin blogg om lärarens ansvar som föredöme och gott exempel... Jag har själv enorma problem med detta och vet inte hur jag ska hantera att andra människor kommer att se mig som en person som bör "föregå med gott exempel".
Jag skolkade ganska mycket när jag själv gick i skolan och var förmodligen ett "pain in the ass" för många lärare (blått hår, ring i näsan och ständigt motvalls). När jag hade praktik senast beklagade sig en elev inför mig, på att hans klasskamrater alltid skolkar och lämnar honom i sticket vid grupparbeten. Jag hummade och förstod verkligen hur jobbigt det var för honom (jag har trots allt själv bättrat mig på universitetet), men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på den där blåhåriga bruden som förmodligen hade tyckt att den här killen nog också skulle behöva skolka lite ibland. Man måste ju få vara ledig också!
Jag lyssnar på alla mina röster och förhoppningsvis kommer vi på något bra tillsammans. Vi är nog starkast så.
Jag skolkade ganska mycket när jag själv gick i skolan och var förmodligen ett "pain in the ass" för många lärare (blått hår, ring i näsan och ständigt motvalls). När jag hade praktik senast beklagade sig en elev inför mig, på att hans klasskamrater alltid skolkar och lämnar honom i sticket vid grupparbeten. Jag hummade och förstod verkligen hur jobbigt det var för honom (jag har trots allt själv bättrat mig på universitetet), men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på den där blåhåriga bruden som förmodligen hade tyckt att den här killen nog också skulle behöva skolka lite ibland. Man måste ju få vara ledig också!
Jag lyssnar på alla mina röster och förhoppningsvis kommer vi på något bra tillsammans. Vi är nog starkast så.
Kniv...?
Jag har ett tag varit paralyserad av saker som måste göras. Nu har apatin släppt och jag sitter godmodigt och läser kurslitteratur som om ingen kniv alls låg mot min strupe. Det känns som ett oändligt mycket bättre alternativ. För tillfället läser jag faktiskt inte ens kurslitteratur, utan Pedagogiskt Magasin, numret om gränslösa mötesplatser, eftersom jag ska skriva om bloggar i svenskundervisningen. Nu står det ingenting alls om bloggar i den, utan de har fokuserat mer på Facebook, mobiltelefoner eller teknik i allmänhet. Men jag tänker att det är överförbart, så det spelar inte så stor roll.
När jag bläddrar fram till en artikel om datorspel, som kanske inte känns jätterelevant, kommer jag att tänka på hur man kan använda datorspel i svenskundervisningen. Jag tänker mig en uppgift i Svenska B där eleverna läser Illiaden och Odyssén och får välja ifall de vill skriva arbeten där de jämför dessa med något datorspel, med nutida äventyrslitteratur (typ Harry Potter) eller film. Min hjärna spinner vidare. Jag läser artikeln, antecknar tankar och idéer...
Vart tog den där kniven vägen egentligen?!
När jag bläddrar fram till en artikel om datorspel, som kanske inte känns jätterelevant, kommer jag att tänka på hur man kan använda datorspel i svenskundervisningen. Jag tänker mig en uppgift i Svenska B där eleverna läser Illiaden och Odyssén och får välja ifall de vill skriva arbeten där de jämför dessa med något datorspel, med nutida äventyrslitteratur (typ Harry Potter) eller film. Min hjärna spinner vidare. Jag läser artikeln, antecknar tankar och idéer...
Vart tog den där kniven vägen egentligen?!
Uppgivet inlägg om att ha kul i skolan
Det var inte alls länge sedan jag gick i gymnasiet. För tre år sedan tog jag studenten. Mycket av elevperspektivet har jag tappat, till förmån för ett lärarperspektiv, men vissa saker kommer jag ändå ihåg. Jag kommer ihåg att det aldrig var speciellt kul i skolan. Jag kommer ihåg att hur mycket lärarna än ansträngde sig (de få som nu verkligen verkade göra det), så blev det inte bättre än "lite mindre tråkigt" i de allra flesta fall.
Därför var det en chock att komma ut i skolan och helt plötsligt hamna i lärarrum efter lärarrum där lärarna ständigt diskuterar metoder för att göra lärostoffet intressantare, roligare och mer lättillgängligt. Det känns konstigt att den mest slitna frasen bland lärare verkar vara "Jo, men det här tror jag nog att de kan tycka är kul, faktiskt".
Jag blir lite illa till mods varje gång jag hör någon säga det.
Därför var det en chock att komma ut i skolan och helt plötsligt hamna i lärarrum efter lärarrum där lärarna ständigt diskuterar metoder för att göra lärostoffet intressantare, roligare och mer lättillgängligt. Det känns konstigt att den mest slitna frasen bland lärare verkar vara "Jo, men det här tror jag nog att de kan tycka är kul, faktiskt".
Jag blir lite illa till mods varje gång jag hör någon säga det.
Hoppet
Jag sitter som bäst och söker artiklar om miljöhot till ett temaarbete som en lärarstudent och jag tänkte hålla i tillsammans som vi har valt att kalla "jordens undergång" (lite glatt och framtidsbejakande såhär i sommartider). Den första artikeln jag får upp är dock irrelevant i sammanhanget, men har en sådan underbar början som jag känner att jag måste dela med mig av:
"Jag läste en gång en anekdot av någon från Women Strike for Peace, den första stora anti-kärnvapenrörelsen i USA som bidrog till en verklig seger: 1963 års beslut om ett stopp på kärnvapentester ovan jord, med radioaktivt nedfall som visade sig i modersmjölken och i barnens tänder.
Hon berättade hur dum och handfallen hon känt sig, när hon stod i regnet en morgon utanför Vita Huset. Åratal senare hörde hon doktor Benjamin Spock - en av de främsta profilerna mot kärnvapnen på den tiden - säga att vändpunkten för honom hade varit att se en liten grupp kvinnor, i regnet utanför Vita Huset. Om de var så lidelsefullt engagerade, resonerade han, borde han också ägna frågan mer uppmärksamhet."
"Jag läste en gång en anekdot av någon från Women Strike for Peace, den första stora anti-kärnvapenrörelsen i USA som bidrog till en verklig seger: 1963 års beslut om ett stopp på kärnvapentester ovan jord, med radioaktivt nedfall som visade sig i modersmjölken och i barnens tänder.
Hon berättade hur dum och handfallen hon känt sig, när hon stod i regnet en morgon utanför Vita Huset. Åratal senare hörde hon doktor Benjamin Spock - en av de främsta profilerna mot kärnvapnen på den tiden - säga att vändpunkten för honom hade varit att se en liten grupp kvinnor, i regnet utanför Vita Huset. Om de var så lidelsefullt engagerade, resonerade han, borde han också ägna frågan mer uppmärksamhet."
Kläder
I går hamnade jag på en förfest som bestod till 90 % av blivande lärare. Jag och en tjej började diskutera klädernas betydelse för motivationen och stämningen över lag. Hon ville skapa sig en lärarroll med propra, snygga kläder, hyfsat strama håruppsättningar och glasögon.
Jag trivs bäst i min lärarroll när jag har lösa, lediga och färgglada kläder som väcker min lekfulla och kreativa sida. Jag kan absolut inte ha glasögon, för då känner jag mig distanserad - något finns mellan mig och den jag pratar med.
Jag tycker att det är ett samtal värt att föra, för visst påverkar kläderna oss och visst är det olika vad vi känner oss bekväma i! De elever som går omkring i slappa myskläder måste få en känsla av att gå omkring och drälla hemma - är det positivt eller negativt?
Det beror ju på vilket klassrum man vill ha. Tack och lov - tycker jag - så har vi inte skoluniform och att känna sig hemma tycker jag är en fin känsla!
Röst och kropp
Min mentor på VFU:n pratar ofta om hennes tid som förskolelärare. Hon menar att den tiden har lärt henne många saker som hon har användning för som gymnasielärare. Det mesta handlar om röst och kroppsspråk. Hon menar att det oftast inte tjänar något till att skrika på en klass, utan man bör försöka fånga in dem genom att t.ex. sänka rösten istället. Man ska nästan viska. Som om man berättar det där extra läskiga i en spökhistoria. Då hajjar eleverna till.
Jag tänker på det när jag lyssnar på Dresden Dolls. Hos dem samspelar röst, musik, budskap och kropp på ett fantastiskt sätt. Att de dessutom är väldigt bra gör de inte mindre värda att lyssna på.
(Brasklapp 1: Videon slutar väldigt tvärt mitt i en låt på ett sätt som blir lite fånigt
Brasklapp 2: Det är kanske inte just såhär jag föreställer mig att man skulle använda rösten och kroppen som lärare, men det är ett - två egentligen - exempel på sätt att använda dem på)
Jag tänker på det när jag lyssnar på Dresden Dolls. Hos dem samspelar röst, musik, budskap och kropp på ett fantastiskt sätt. Att de dessutom är väldigt bra gör de inte mindre värda att lyssna på.
(Brasklapp 1: Videon slutar väldigt tvärt mitt i en låt på ett sätt som blir lite fånigt
Brasklapp 2: Det är kanske inte just såhär jag föreställer mig att man skulle använda rösten och kroppen som lärare, men det är ett - två egentligen - exempel på sätt att använda dem på)
Minimally Invasive Education?
Johan frågar i en kommentar på inlägget nedan vad jag tycker om Sugata Mitras idéer om Minimally Invasive Education (1, 2).
Alla har åsikter om skolan, för alla har erfarenheter av den. Jag tycker själv att Mitras idéer är alldeles för stora och ogreppbara för att jag ska förstå hur man praktiskt skulle kunna genomföra dem. Visst stämmer det säkert att barn har en naturlig nyfikenhet som gör att de blir motiverade till att lära sig nya saker. Ifall de konkret får ta reda på hur saker och ting fungerar blir det också en kunskap som sitter kvar, en erfarenhet.
Samtidigt borde detta gå att genomföra under ledning av en lärare som låter eleverna upptäcka själva, men också har ämneskompetens nog att kunna leda dem mot kärnan i det de håller på med. Jag anser att grund- och gymnasieskolans viktigaste uppgift (om man bortser från sociala faktorer, som t.ex. att vara en plats där eleverna kan bygga upp en positiv personlig identitet) är att ge eleverna ett sätt att tänka kring de olika ämnen de läser - information kan de hitta hur lätt som helst på nätet eller i en bok. Lärarens viktigaste uppgift blir då att skapa en värld kring ämnet denne undervisar i, så att eleverna kan haka det i sina tidigare erfarenheter.
Jag är alltså ännu inte beredd att gå med på att jag borde bli arbetslös ;-)
Alla har åsikter om skolan, för alla har erfarenheter av den. Jag tycker själv att Mitras idéer är alldeles för stora och ogreppbara för att jag ska förstå hur man praktiskt skulle kunna genomföra dem. Visst stämmer det säkert att barn har en naturlig nyfikenhet som gör att de blir motiverade till att lära sig nya saker. Ifall de konkret får ta reda på hur saker och ting fungerar blir det också en kunskap som sitter kvar, en erfarenhet.
Samtidigt borde detta gå att genomföra under ledning av en lärare som låter eleverna upptäcka själva, men också har ämneskompetens nog att kunna leda dem mot kärnan i det de håller på med. Jag anser att grund- och gymnasieskolans viktigaste uppgift (om man bortser från sociala faktorer, som t.ex. att vara en plats där eleverna kan bygga upp en positiv personlig identitet) är att ge eleverna ett sätt att tänka kring de olika ämnen de läser - information kan de hitta hur lätt som helst på nätet eller i en bok. Lärarens viktigaste uppgift blir då att skapa en värld kring ämnet denne undervisar i, så att eleverna kan haka det i sina tidigare erfarenheter.
Jag är alltså ännu inte beredd att gå med på att jag borde bli arbetslös ;-)
Att läsa
Jag har börjat läsa en skönlitterär bok. "Slam" av Nick Hornby. Först nu inser jag hur mycket jag har saknat det här. När jag var liten/yngre läste jag i princip jämt. När jag tänker tillbaka på den tiden känns det som om mitt mest använda uttryck var "Vänta - jag ska bara läsa ner sidan...". Sedan dess har jag kommit av mig en hel del med läsandet. Det började så sakta när datorn och internet tog större plats i mitt liv och fortsatte med att jag började läsa på universitet och insåg att jag var tvungen att lägga mina böcker åt sidan om jag skulle hinna med kurslitteraturen.
Nu har jag alltså plockat upp en bok igen och ja djävlar, vad mycket mindre jag tittar på allmän skräp-tv som jag i sanningens namn inte ens tycker speciellt bra om... Det känns positivt. I dag när jag besökte bokrean fann jag mig ändå först sittande med en alldeles för dyr etymologisk ordbok, en handbok i runskrift, en liten bok om språkets historia etc etc... Jag är ju helt hopplös!
Jag ställde tillbaka allihop och fann mig istället betala all denna sköööna litteratur jag missat under min frånvaro!
Populärkultur
Jag har för övrigt konstruerat en minnesregel för perfekt participerna, så jag tror att jag är lugn på den fronten också. Min minnesregel är: "Perfekt particip är de verb som känns som om de skulle passa in i låten 'Holger är kvar'". Det känns som om den låten är uppbyggd av perfekt participer, men det är den alltså inte.
"Holger är kvar" är en låt som de fina Johan Johansson, Dan Viktor och Kjell Höglund (om jag inte minns fel) skrev när de insett att man inte kan skriva bra saker på fyllan. De bestämde sig istället för att skriva någonting dåligt. Verserna är tänkta att låta som något nonsens som DiLeva kan ha skrivit, medan refrängen är dum och ska passa till allsång (sjunges alltså fyra gånger i stil med "Det är vi ändå, det är vi ändå, det är vi ändå, det är vi ändåå").
När föreläsaren så radade upp flera perfekt participerna bredvid varandra:
bänken är målad
bullen är bakad
glaset är sprucket
... så började min hjärna genast att sjunga "... men Holger är Holger och Holger är kvar!"
I själva verket är dock verserna uppbyggda enligt principen "Vinden den viner, forsen den rinner" osv, så taktmässigt hade jag ju rätt...
Nåväl. Det här fick mig i alla fall att tänka på att jag svårligen kommer kunna lära tillsammans med mina elever med hjälp av populärkultur. Det vore så bra ifall alla kände igen låten "Holger är kvar" och jag kunde dra paralleller till den (nu innehöll den ju visserligen inga perfekt participer, men ifall). I själva verket är det bara jag och tio till som har hört den och inte många ungdomar lyssnar väl på Johan Johansson i dag.
Jag lyssnar på musik som om jag vore en 40årig hamnarbetare i 80-talets Göteborg och det är lite sorgligt kan jag tycka.
"Holger är kvar" är en låt som de fina Johan Johansson, Dan Viktor och Kjell Höglund (om jag inte minns fel) skrev när de insett att man inte kan skriva bra saker på fyllan. De bestämde sig istället för att skriva någonting dåligt. Verserna är tänkta att låta som något nonsens som DiLeva kan ha skrivit, medan refrängen är dum och ska passa till allsång (sjunges alltså fyra gånger i stil med "Det är vi ändå, det är vi ändå, det är vi ändå, det är vi ändåå").
När föreläsaren så radade upp flera perfekt participerna bredvid varandra:
bänken är målad
bullen är bakad
glaset är sprucket
... så började min hjärna genast att sjunga "... men Holger är Holger och Holger är kvar!"
I själva verket är dock verserna uppbyggda enligt principen "Vinden den viner, forsen den rinner" osv, så taktmässigt hade jag ju rätt...
Nåväl. Det här fick mig i alla fall att tänka på att jag svårligen kommer kunna lära tillsammans med mina elever med hjälp av populärkultur. Det vore så bra ifall alla kände igen låten "Holger är kvar" och jag kunde dra paralleller till den (nu innehöll den ju visserligen inga perfekt participer, men ifall). I själva verket är det bara jag och tio till som har hört den och inte många ungdomar lyssnar väl på Johan Johansson i dag.
Jag lyssnar på musik som om jag vore en 40årig hamnarbetare i 80-talets Göteborg och det är lite sorgligt kan jag tycka.
Trevlig dag
Omtentan är skriven och jag tror att det gick bra. I dag har jag ytterligare en i grammatik och förutom att jag har lite svårt för perfekt participerna så tror jag att jag är redo. Innan den börjar vid 14 ska jag nog gå ner till stan och köpa en massa tråd. Kanske ska jag också köpa lite fetaost. Då kan jag komma hem och laga grön ärtsoppa (koka ärtor, mixa dem till en smet, koka upp dem igen, krydda efter behag, ha i en buljong och kanske lite grädde. Och precis innan du ska ta bort den från plattan - lägg i fetaost, mmm!) som jag kanske kan ha lite scones till. Det låter som en bra start på en bra dag.
Efter tentan kanske jag åker ut till min kompis nyförvärvade hus och myser lite där. Det känns som att mina kompisar börjar bli gamla, men i själva verket är hon yngre än mig och det är inte så imponerande. Nåväl.
Det låter som en trevlig dag hur som.
Efter tentan kanske jag åker ut till min kompis nyförvärvade hus och myser lite där. Det känns som att mina kompisar börjar bli gamla, men i själva verket är hon yngre än mig och det är inte så imponerande. Nåväl.
Det låter som en trevlig dag hur som.
Stanna upp ibland
Killfröken och Christer påstår i kommentarerna på inlägget under att människor och musik må vara viktigt, men att vårens ankomst är det som lockar mest för tillfället. Det måste jag verkligen hålla med om, även om jag också tänker att jag säkert skulle kunna leva ett liv i totalt mörker bara jag fick umgås med alla de fina människor jag har turen att kalla mina vänner.
I går hade jag dock en dejt med mig själv och med min stad - också mycket uppfriskande! Det rekommenderar jag varmt alla att prova när de känner sig nere. Efter sedvanligt lång startsträcka hamnade jag på biblioteket där jag läste ungdomsböcker jag gillat när jag var liten, drack en kopp te. Sedan cyklade jag till simhallen för att basta och bada bubbelpool. Kvällen tillbringades på mitt underbara jobb, där vi hade musikalmaraton och åt stekt halloumi som jag hade med mig.
I dag är det dock plugg som gäller. Först ska jag ta tag i lite saker i denna delkurs jag är i nu, som behandlar svensk grammatik (de flesta av mina kursare verkar hemskt motvilliga, själv blir jag närmast upphetsad av ordklasser och satsdelar). Sedan ska jag börja så smått med den efterhängande tentan, som jag inte tror bör vålla några problem.
Och ja, på kvällen ska vi göra oss fina (nu är jag av den uppfattningen att vi är så himla fina redan som vi är, men en raggardusch kan ju kröna vem som helst) och ge oss ut för en bit mat och en hel massa öl. För det är ju så det ska vara. Man ska vara snäll mot sig själv. Och i morgon, när jag möjligen mår lite dåligt, då ska jag köpa en tacotallrik på stället precis vid min lägenhet. Man får fyra olika såser till den. Och det (slänger med håret) är jag värd.
I går hade jag dock en dejt med mig själv och med min stad - också mycket uppfriskande! Det rekommenderar jag varmt alla att prova när de känner sig nere. Efter sedvanligt lång startsträcka hamnade jag på biblioteket där jag läste ungdomsböcker jag gillat när jag var liten, drack en kopp te. Sedan cyklade jag till simhallen för att basta och bada bubbelpool. Kvällen tillbringades på mitt underbara jobb, där vi hade musikalmaraton och åt stekt halloumi som jag hade med mig.
I dag är det dock plugg som gäller. Först ska jag ta tag i lite saker i denna delkurs jag är i nu, som behandlar svensk grammatik (de flesta av mina kursare verkar hemskt motvilliga, själv blir jag närmast upphetsad av ordklasser och satsdelar). Sedan ska jag börja så smått med den efterhängande tentan, som jag inte tror bör vålla några problem.
Och ja, på kvällen ska vi göra oss fina (nu är jag av den uppfattningen att vi är så himla fina redan som vi är, men en raggardusch kan ju kröna vem som helst) och ge oss ut för en bit mat och en hel massa öl. För det är ju så det ska vara. Man ska vara snäll mot sig själv. Och i morgon, när jag möjligen mår lite dåligt, då ska jag köpa en tacotallrik på stället precis vid min lägenhet. Man får fyra olika såser till den. Och det (slänger med håret) är jag värd.
Inte mycket gott än
Oj då, här inne ekar det. Jag har insett att det kanske inte bara är jag som är lat, seg och oföretagsam. Det har under vintern funnits gott om faktorer runt omkring mig som har påverkat mig negativt. En vän som hamnade på sjukhus och som aldrig tycks bli bättre och det här tunga, tärande mörkret.
För några veckor sedan skrev jag mitt första U på en tenta. Jag orkade inte plugga. På lördag nästa vecka ska jag göra ett nytt försök. Och den här gången ska jag rycka upp mig. Snart kommer kanske våren. Fram till dess får jag nöja mig med vin, människor och musik.
Till skillnad från i det förra inlägget hoppas jag nu på en förbättring.
Det kan ju faktiskt också alltid bliva bättre.
För några veckor sedan skrev jag mitt första U på en tenta. Jag orkade inte plugga. På lördag nästa vecka ska jag göra ett nytt försök. Och den här gången ska jag rycka upp mig. Snart kommer kanske våren. Fram till dess får jag nöja mig med vin, människor och musik.
Till skillnad från i det förra inlägget hoppas jag nu på en förbättring.
Det kan ju faktiskt också alltid bliva bättre.
Gott nytt år?
Nu har det blivit ett nytt år. Nyår firades modest genom att äta kladdkaka, lyssna på mina favoritlåtar och skåla i vatten (och på detta tjäna en himla massa välbehövda slantar). 2009 har inte riktigt imponerat hittills. Jag är lat, seg, oföretagsam. Men förhoppningsvis blir det bättre när studierna börjar igen och vädret tillåter att man sticker nosen utanför dörren.
2008 kan väl annars beskrivas som krisens år. Ekonomin, klimatet, flyktingpolitiken, borgerligheten... Men jag tar det ändå för självklart att 2008 kommer att gå till historien som året som kom före det stora krisåret 2009, som i sin tur är en föregångare till det riktigt stora krisåret 2010. Och den som inte tror på det jobbar säkert som analytiker på finansdepartementet eller konjunkturinstitutet och tänker att eftersom det blev så fel förut så kanske det blir rätt nu.
Det blir det inte.
Det kan alltid bliva värre.
2008 kan väl annars beskrivas som krisens år. Ekonomin, klimatet, flyktingpolitiken, borgerligheten... Men jag tar det ändå för självklart att 2008 kommer att gå till historien som året som kom före det stora krisåret 2009, som i sin tur är en föregångare till det riktigt stora krisåret 2010. Och den som inte tror på det jobbar säkert som analytiker på finansdepartementet eller konjunkturinstitutet och tänker att eftersom det blev så fel förut så kanske det blir rätt nu.
Det blir det inte.
Det kan alltid bliva värre.
Reflektion och analys - inte för alla...
Senast jag var ute på VFU skulle jag ha boksamtal med en grupp elever, i syfte att låta dem reflektera över sin personliga läsupplevelse. När jag berättade det för en lärare som jobbade på skolan suckade hon och sa "Jag förstår inte varför vi ska syssla med sådant med de här eleverna på omvårdnadsprogrammet. De kommer ju ändå bara bli personliga assistenter allihop."
Sådana tankar hoppas jag inte lever kvar hos majoriteten av lärarna... För det första finns det inget som säger att en elev som läser omvårdnad ska stanna som personlig assistent. Jag har träffat elever där med enorma ambitioner. (Dessutom bör väl alla elever få en likvärdig svenskutbildning..?) För det andra tycker jag inte att jag gör annat i mitt jobb som personlig assistent, än reflekterar över och analyserar låttexter tillsammans med min musikintresserade brukare ;-)
Sådana tankar hoppas jag inte lever kvar hos majoriteten av lärarna... För det första finns det inget som säger att en elev som läser omvårdnad ska stanna som personlig assistent. Jag har träffat elever där med enorma ambitioner. (Dessutom bör väl alla elever få en likvärdig svenskutbildning..?) För det andra tycker jag inte att jag gör annat i mitt jobb som personlig assistent, än reflekterar över och analyserar låttexter tillsammans med min musikintresserade brukare ;-)
